det finns så många bottnar att köra huvudet i.

Jag är trött. Slutkörd. Helvetes jävla arbetslinje. Det kan aldrig vara värt att arbeta ihjäl sig. 

Förra veckan ville jag mest lägga mig i fosterställning och låta tårarna rinna. Inte för att jag var ledsen eller upprörd, utan av ren utmattning. När det inte finns någon energi kvar att ta av, då kommer alltid tårarna. Varje dag är lite av en kamp nu. För att jag egentligen inte orkar. Ändå lyckas jag ta mig upp ur sängen varje dag och vara på jobbet i tid. Jag tänker att det bästa för mig skulle vara att sjukskriva mig en vecka och låta kroppen återhämta sig. Alla järnvärdena når ännu en botten, liksom jag. Jag blir upptankad på nytt järn som jag hoppas ska ge ny livskraft. För som det känns nu kommer jag på mig själv med att längta efter sjukhuset, efter att bli inlagd. Det låter helt galet, och det är det väl också. Jag analyserar och kommer fram till att just sjukhuset är den enda plats då ingenting krävs av mig. Jag får vara sjuk. Punkt. Ingen prestation, inget glatt humör avkrävs mig. Jag får ligga i en säng med stängda ögon en hel dag ifall jag så önskar. 

I helgen stänger jag in mig, stänger av. För att just nu är sjukdomens spår för djupa för att jag ska kunna följa vägen. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg