livet alltså.

Så passerar sex månader. Ett halvt år av liv. Jag blickar i backspegeln och försöker minnas. Dessa barn, mina elever, finns i centrum. De som är min vardag tillsammans med de finaste kollegorna och det pedagogiska sökandet. Vi bygger relationer, hämtar ny kunskap och försöker bli bättre människor tillsammans. Ibland går det himla bra, ibland sliter vi vårt hår för att det är så jävla svårt och slitsamt. Såsom livet självt. Men ja, jag älskar det fortfarande även om tröttheten ofta är så överväldigande att jag undrar om det i slutändan är värt det. 

Jag jobbar nästan hela sommaren och maxar två veckors ledighet med en grekisk ö och kristallklart vatten och häng i den skånska myllan. Jag läser böcker, dricker obscena mängder iskaffe och färskpressad apelsinjuice och cyklar ner till stranden för kvällsdopp som fyller hela mig med livslust. 

Jag funderar över vänskapen, över vad som känns okej och inte, när en ska förlåta och när en måste sätta ned foten. Jag funderar över relationer i allmänhet, om dess betydelse och hur vi ska agera i dem. Att det kan vara så väldigt svårt att vara en bra person och att tajmingen kan vara helt avgörande för hur allting blir. 

Jag flyttar och lämnar det sista fragmentet av studietid bakom mig. Det är en lättnad och jag går utan att se mig om. Jag är mitt i processen av att skapa mig ett nytt hem. Med träden utanför fönstret och morgonljusets solstrålar strilandes genom lövverket kommer jag på mig själv med att le trots att tröttheten och stressen är ett ständigt faktum.

De flesta dagar mår jag bra och känner mig glad. Ibland grabbar melankolin och ensamheten tag i mig, fladdrar till bakom revbenen, men utan att riva och slita. Jag söker fortfarande nya vägar, nya sätt att leva på och jag fortsätter att odla min trädgård. Även om jag känner en viss tveksamhet inför delar av detta liv och funderar över hur hållbart mitt sätt att leva är, tror jag att jag är på rätt väg för mig. 

Jag längtar efter dagar då ingenting krävs av mig, efter kärlek och beröring, efter känslan av att känna att jag duger som jag är.