att blåsa liv i något en trodde var dött

De senaste månaderna har jag känt behovet av sätta ord på känslor, tankar och upplevelser växa sig starkare. Inte för att jag håller på att explodera, jag har hittat andra kanaler nu. Det är inte misär och för det mesta kämpar jag inte för att hålla mig flytande. Men likväl. 

Om fem dagar ligger jag på operationsbordet igen. Operation nummer fem. Jag är mitt i cirkusen igen, den som består av försöka hålla ihop sig medan kroppen utkämpar ett suicidalt krig. Fistlar som växer okontrollerat, en sjukhusapparat som slagit knut på sig själv, en försäkringskassa som kräver en aldrig sinande ström av information och ett röntgensvar som säger det jag redan visste - en komplicerad anatomi. 

Jag kämpar fortfarande med skammen. Den som gör att jag aldrig släpper in någon i de mörkaste vrårna, den som gör att jag skämtar för att dölja smärtan och den som fortfarande gör det lättast att välja mitt eget sällskap framför allt annat. Därför överväldigas jag av vetskapen av alla som måste veta för att jag sjukskrivs. Min sjukdom är privat och nu känner jag mig uppspikad på en anslagstavla för alla att bevittna. Jag håller ihop mig, men inom känner jag klumpen växa. Jag kommer hem och kan inte ta mig ur soffan. Går på yoga och kroppen känns stel och ovillig. Cyklar hem och segnar ned i gråt på dörrmattan. Efteråt känner jag mig inte värst lättad, men reaktionen känns sund och det får räcka.

Yogan och livet på mattan har skapat en mening som grundar och får mig att känna mig som en del av något större. Min tacksamhet känner inga gränser och kärleken fortsätter att växa.